Statligt Påbud om Kollegialt Lärande Hindrar Läraryrkets Kunskapsutveckling

Matematiklyftet har nu dragit igång med en total budget av 2.6 miljarder med hälften att spenderas på kollegialt lärande baserat på material sammanställt av Skolverket under Lärportalen. Vad säger den pedagogiska sakkunskapen om denna gigantiska statliga satsning? Meningsfull eller meningslös?     

En av få sakkunniga som säger något är Ingrid Carlgren, prof i pedagogik vid Stockholms universitet, som i nättidningen Skola och Samhälle under rubriken Hur lärare ska få kunskap bestäms uppifrån, utgående från Utbildningsutskottets rapport Hur kan ny kunskap komma till bättre användning i skolan?, konstaterar:

• Huvudsakligen är det två idéer som förs fram. 
• Den ena idén är att det behövs kunskapssammanställningar från olika områden som kan spridas och komma till användning i skolan. 
• Att det finns kunskap som bör föras ut till skolorna för implementering är ett antagande som inte analyseras eller problematiseras utan enbart konstateras.
• Den andra idén är att lärarna ska ägna sig åt ”kollegialt lärande”, vilket numera brukar föras fram med hänvisning till John Hatties meta-analyser. 
• Lärarna förväntas att i grupp analysera och reflektera över undervisningens uppläggning och resultat. 
• Fokus är på att få lärarna (som ju enligt Hatties är den viktigaste ’faktorn’ för skolframgång) att använda ny kunskap – framförallt gäller det metoder och verktyg. Lärarna ska få möjlighet att träna på de nya metoderna, ägna sig åt kollegialt utbyte och handledning samt lära sig inta ett kritiskt förhållningssätt.

Om kollegialt lärande, som utgör den bärande principen Matematiklyftet, säger Carlgren:

• Det finns slående likheter mellan den här rapporten och mycket av det som skrevs på 1970- och 80-talen – då inom pedagogiken men idag med statsvetenskapliga förtecken. 
• Samma top down (samtidigt som man talar om bottom up), samma positivistiska vetenskapssyn och tekniska rationalitet, samma brist på förståelse för läraryrkets karaktär. 
• Då, liksom nu, talade man om hur den generella kunskapen måste anpassas till lokala omständigheter och lärarnas eget tänkande. 
• Då, liksom nu var en utgångspunkt att relevant, forskningsgrundad kunskap för undervisningens utveckling finns, men att det är svårt att få lärare att använda den. 
• Då, liksom nu hanterades lärarna som objekt och inte som professionella yrkesutövare.
• Rapportens huvudbudskap är att det som är viktigt är att göra kunskapssammanställningar och se till att lärarna ägnar sig åt kollegialt lärande. 
• Vad är tanken med det? Att lärarna genom någon särskild implementeringsstrategi ska fås att upptäcka relevansen och användbarheten i annan slags forskning än de själva uppsöker?
• Lärarna vill inte i första hand ha kollegial handledning utan tid för att utveckla undervisning och ta till sig forskningens resultat. 
• Alla tycks överens om att det är ett problem med yrkets låga status och att den behöver höjas – samtidigt är det uppenbart att läraryrket inte tillerkänns samma behov av egen forskning och kontroll över kunskapsutvecklingen som andra professioner. 
• När forskningen ska komma till användning i skolan är det i form av olika paket där lärarna ska lära nytt och få träna på det nya. 
• Professionella yrkesutövare inom andra områden utsätts inte för åtgärdsprogram utan använder forskningen tillsammans med beprövad erfarenhet och sitt professionella omdöme i sin dagliga verksamhet.
• Dessa implementeringsinsatser som riktar sig till lärare innebär i sin förlängning ytterligare bördor, som kommer att hindra läraryrkets kunskapsutveckling. 

Matematiklyftet bygger på kollegialt lärande påbjudet av Staten, något som Carlgren alltså ifrågasätter.

Ännu märkligare är att den nya kunskap - metoder och verktyg - vars existens det kollegiala lärandet förutsätter för att överhuvudtaget behövas, helt lyser med sin frånvaro inom Matematiklyftet: Lärportalen består av en mängd disparata innehållslösa förnumstiga betraktelser som lärarkollektivet skall utgå från i sin kollektiva förkovran. Det bäddar för ett kollegialt lärande kring den tomma mängden där resultatet bara kan bli noll.  

Det nya inom matematik är IT och det kräver reform av matematikundervisnings form och innehåll mot nya mål inklusive fortbildning för lärare. Men inget av detta finns med i Matematiklyftet, som bara tittar bakåt mot 1950-talets realskola med bråkräkning styrd från katedern som höjdpunkt, allt under miljardrullning.

Det måste finnas fler än jag (och kanske Carlgren om jag rätt uppfattat), som tycker att detta är helt galet.

Svenska Matematikersamfundet och Nationalkommitten för Matematik har nu sagt att de till behandling skall ta upp mitt förslag om granskning av Matematiklyftet. Skall bli intressant att se om dessa expertorgan delar min uppfattning, mer eller mindre, och i så fall vilka åtgärder som kommer att vidtagas.  Dessa expertorgan representerar matematikerna vid våra universitet och högskolor och har därmed ansvar för matematikundervisning i våra skolor. I  detta ansvar måste rimligtvis ingå att granska Matematiklyftet för att se om detta innebär meningsfull eller meningslös miljardrullning.