Pomperipossa om Skolmatematik: Lite för Alla eller Mycket för Några?

Det moderna digitala samhället bygger på avancerad matematik och det är av vital betydelse att det finns samhällsmedborgare som kan bära och utveckla denna kunskap.

Skolans matematik har som mål att ge alla det minimum av matematisk kunskap, som anses nödvändigt för fungera som rationell samhällsmedborgare och inga resurser skall sparas för att nå detta mål. Genom massiva stödinsatser med start i förskolan skall varje elev garanteras att uppnå miniminivån, som en del av en samhällelig "läsa-skriva-räkna garanti".

Samhället har alltså behov av ett relativt fåtal som kan använda avancerad matematik, i likhet med avancerad medicin, medan skolan fokuserar på trivial matematik att användas av alla.

Detta går inte ihop. Det samhälleliga värdet av avancerad matematik i händerna på ett fåtal är stort, i likhet med avancerad medicin. Men denna kan inte ersättas av trivial matematik som alla kan, som att veta hur man sätter på ett plåster. Man kan inte ersätta hjärttransplantationer utförda av några specialister med en massa plåster applicerade av många.

För att skolmatematiken skall få mening och motsvara samhällets behov av matematik, fordras att nuvarande obligatorium i form av lite för alla, ersätts av valfrihet utan obligatorium och minimikrav, där de som vill ges möjlighet att lära sig så avancerad matematik som möjligt utan maximibegränsning.

Nuvarande mantra om mimimum för alla, måste alltså överges. Men det kommer att sitta hårt inne eftersom en hel skolbyråkrati bygger på detta mantra.

Vidare behöver lärarutbildningen reformeras. Med minimum för alla som mantra räcker det med lärare med ett minimum av kunskap. Med maximum för några, krävs lärare som kan mer än minimum.

Det finns många saker att jämföra med, som tex pianospel vilket i likhet med matematik är svårt att  lära sig och krävande att utöva. Vilket samhälle är då att föredra? Ett samhälle där alla hjälpligt kan traggla sig igenom en pekfingervals på vita tangenter som resultat av en massiv utbildningsinsats från tidiga skolår, men ingen kan spela Chopin, eller ett samhälle där några kan glädja många genom riktigt spel och kanske några inte ens kan pekfingervalsen eftersom det finns så mycket annat som kan vara mer givande, som att lära sig bemästra olika datorspel? Astrid Lindgren skulle säkert ha kunnat låta Pomperipossa ta sig an denna problematik, och då kanske något skulle kunna hända?