Intervju med Ulf Persson: Matematiker

Intervju med Ulf Persson.

CJ: Hoppas Du vill ställa upp på en intervju på min blog. Du har ju som redaktör för Utskicket intervjuat ett flertal personer och kanske skulle trivas med att sitta i intervjusoffan en stund?

Jag börjar med: Har Du tittat på min My Book of Knols? Någon reaktion på något av de teman som där diskuteras?

UP: Jag känner inte till Book of Knols och har således inte haft tillfälle att studera den.

CJ: Knol är Googles utmaning av Wikipedia. Hoppas Du vill titta på länken My Book of Knols. Jag tror det finns flera teman där som kan stimulera Dig till respons.

Är Du nöjd med intervjun av Johan Lithner? Blev Du något klokare, eller fick Du vatten på Din kvarn?

UP: Som du mycket riktigt påpekar var min avsikt med intervjun att få en företrädare för didaktiken att precisera sig. I princip har jag givetvis ingenting emot att man reflekterar och ifrågasätter matematikundervisningens former och mål. Vad jag alltid har vänt mig emot är pretensionerna att kalla det vetenskap och indikera att det har kommit fram till samhällsnyttiga resultat, speciellt att det är nödvändigt att framtida matematiklärare skall ägna en stor tid åt sin utbildning åt att tillgodogöra sig didaktikens landvinningar på bekostnad av att tillskansa sig traditionell matematisk kompetens. Med sådana pretentioner kan man åtminstone begära att de ger några handfasta indiktioner på vad dessa är.

(Detta är knappast en omöjlig uppgift, nästan vem som helst kan svara på detta när det gäller  de traditionella vetenskaperna, ty jag efterfrågar inte något uttömmande, bara en ledtråd, speciellt några kontra-intuitiva resultat som kan sätta fantasin i rörelse och få en att ompröva ens konventionella uppfattningar).

På den direkta frågan om jag var nöjd med intervjun måste jag säga nej, jag hade faktiskt hoppats på något handfastare och konkretare som skulle kunna få mig att ompröva och nyansera min tidigare kritik, som det är måste jag erkänna att jag snarare har fått vatten på min kvarn än solljus.

CJ: Jag förstår vad Du säger och instämmer. Men om nu matematikundervisning inkl matematikdidaktik på olika nivåer är ett misslyckande, har Du några tankar om vad som skulle kunna göras för att lyckas bättre? Vilket ansvar har matematiker i toppen på pyramiden som Du för matematikundervisning på lägre nivåer? 

UP: Vad menas med att matematikundervisningen misslyckats? Ett sätt är ju att jämföra dagens skolungdomar med gårdagens och upptäcka att de helt enkelt gör sämre ifrån sig. Men vad menas med detta? Ungdomar i medel? Att de bättre eleverna är betydligt sämre än vad mostvarande grupp var tidigare? Mig veterligen har inga strikta jämförelser gjorts. För attkunna precisera misslyckanden måste man även precisera kompetensmål,vilket Johan Lithner var inne på. Dock det är även en stor fara i att fokusera på mätbara storheter och göra jämförandet till ett självändamål.

För att reflektera över frågan måste man även reflektera över varför man undervisar i matematik. Det ligger självklart ett visst egenintresse hos professionella matematiker att inte bara behålla utan även ytterligare stärka den centrala ställning som matematiken av hävd har haft i skolvärlden. Detta egenintresse kan givetvis rationaliseras på ett antal bestickande sätt, men jag tror faktiskt att det går djupare än att bara vara ett egenintresse.

I det traditionella gymnasiet förelåg en uppdelning i en latinlinje och en reallinje. I den förra spelade latinet huvudrollen, i det senare matematiken. Som skäl angavs att bägge ämnena var fundamentala i utvecklandet av tänkandet. Vi matematiker är något skeptiska till den ålderdomliga latingrammatikens förment välsignande inverkan på tankeförmågan, en uppfattning som tydligen delats av andra än matematiker,ty i Sverige luckrades denna tvespaltning upp på 50-talet och försvan helt på 70-talet. 

Jag misstänker att en del av humaniorans kris i Sverige har faktiskt att göra med latinets avskaffande, det tjänstgjorde som en disciplinerande och identitetsbärande aspekt i den klassiska linjen. (Många av mina utländska kolleger gick faktiskt på klassiska latinlinjer i gymnasiet, matematiken tillägnade de sig vid sidan av och när de kom till universitetet).

Vad jag tagit upp ovan kan tyckas som en digression men det är i själva verket centralt för mitt argument av vad skolan skall vara. Skolan skall ge en intellektuell utbildning och vara ett bålverk mot den trivialisering som populärkulturen utgör  och peka på andra värden och andra möjligheter än vad den kommersialiserade kulturen kan erbjuda, eller folkkulturen för
den delen. Den skall således inte i första hand vara rolig och underhållande utan den skall vara krävande. Mycket av vitsen i en organiserad skola är att lära sig saker som är tråkiga och som man kanske inte annars skulle tillägna sig.  I ett sådant perspektiv passar matematiken ypperligt in. Det är med en sådan värdegrund i botten man skall ha innan man ens kan börja diskutera undervisningens former och dess didaktiska genomförande.

Nu anses en sådan vision vara elitisk och en skolform som kanska bara passar en tiondel av befolkningen och att det är grymt och orealistiskt att pracka på hela befolkningen något de inte har något intresse av. Å andra sidan för den tiondel som det passar vore det grymt att förmena dem en sådan utbildning....Maten är färdig och jag måste gå och äta, jag är inte nöjd med vad jag skrivit ovan som svar till din fråga, dock innehåller det en hel del vad jag tycker är väsentligt i skoldebatten...Jag måste få återkomma lite senare.

CJ: Naturligtvis! Jag är idel öra. Men den skola Du beskriver är väl det traditionella läroverket, som jag själv gick igenom tillsammans med kanske de 10% som var utvalda att besätta samhällets poster efter fullgången skolning. Krävande och tråkigt men det fungerade eftersom motivationen om framtida arbetsliv som professor, läkare, advokat och direktör hägrade.  Som Englands internatskolor eller andra elitskolor. Mot denna värdegrund, som Du säger, står ett annat bildningsideal där man lär sig för att det är roligt att kunna något, inte enbart för att kunna sätta folk på plats. När jag ser hur min dotterson på ett-o-halvt år möter världen med ett otroligt intresse för bl a datorer o musik, tror jag på det senare. Reell snarare än formell kunskap.

Även om Din modell kanske passar 10%, vad skall man göra med återstoden? Och om man inte längre får en fin tjänst om man kan latin eller Euklides, vad skall man då med sådan kunskap till? Samma fråga igen: Vilket ansvar har professorer för undervisningen på lägre nivåer?