Truismen som Myndighetens Vapen mot Medborgaren

Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) stödjer med sina domar 5339-13 och 5340-1  Kammarrrätten i Stockholm, som stödjer KTHs avslag av min begäran att ta del av viss e-post ärenderubricerad som SVT/GomorronSverige och MST/BodyandSoul med direkt anknytning till min person och verk, där KTHs avslag motiveras på följande sätt: 

• (A): De interna e-post meddelanden som efterfrågas är vare sig inkomna, expedierade eller på annat sätt upprättade, varför de inte är att betrakta som (upprättade och därmed) allmänna handlingar i den mening som avses i Tryckfrihetsförordningen.

Här har jag i parentes lagt till det led i argumenteringen under "varför" som är utelämnat. KTH motiverar alltså sitt avslag med argumentet:

• De interna e-post meddelanden som efterfrågas är inte på något sätt upprättade, varför de inte är att betrakta som upprättade.

Men detta är ju en innehållslös meningslös truism eller självklarhet: En handling som inte på något sätt är upprättad, är naturligtvis inte upprättad.

Notera att det KTH i princip korrekt med stöd av Tryckfrihetsförordningen skulle kunna ha hävdat, men inte gjorde, är:

• (B): De interna e-post meddelanden som efterfrågas är vare sig inkomna, expedierade eller på annat sätt färdigställda, varför de inte är att betrakta som upprättade och därmed allmänna handlingar i den mening som avses i Tryckfrihetsförordningen.

med "färdigställda" istället för "upprättade". Här har (B) en reell mening eftersom en allmän handling definieras som en handling som är antingen inkommen, expedierad eller färdigställd. Däremot är (A) en tom truism utan juridisk mening.  

Men KTH använde inte argumentet (B), utan den tomma truismen (A) och får därvid stöd av först Kammarrätten i Stockholm och sedan HFD.

HFD utvecklar sedan truismen vidare i sin huvudmotivering till sina domar:

• (C): För att en handling skall vara färdigställd och därmed vara upprättad och därmed vara allmän handling, skall krävas att någon åtgärd vidtas som visar att handlingen är färdigställd.

För att förstå att (C) också är en tom truism eller självklarhet, låt oss anta motsatsen, dvs låt oss betrakta ett fall där det inte finns någon åtgärd vidtagen som visar att en viss handling är färdigställd. Jag upprepar, vi betraktar ett fall där det inte finns någon åtgärd vidtagen överhuvudtaget som indikerar att handlingen är färdigställd. INTE NÅGON! Skulle det då vara rimligt att säga att handlingen är färdigställd? Svaret måste bli: Nej! Om det inte finns någon åtgärd alls vidtagen som visar att handlingen är färdigställd, så kanske den inte är det. Och där har vi truismen eller den självklara sanningen i C. Om motsatsen till C inte kan vara sann, så är C omöjlig att motsäga och alltså sann per definition. Men då är C en truism och en truism kan inte vara en lagregel.

Varför kan/bör då inte en truism vara en lagregel? Jo, därför att en lagregel kan misstolkas, varav följer att (onödiga) självklara sanningar (truismer) inte skall upphöjas till lagregler. Om så görs, är syftet förmodligen att öppna för misstolkning. Det var därför HFD införde C som ny lagregel i TF. Och det är finurligt uträknat: vem kan motsäga en truism? 

Juridiken med säte i Stockholm har alltså utvecklat truismen som juridiskt trick att begränsa medborgares rätt till insyn i myndigheters verksamhet, medan Kammarrätten i Göteborg (som i dom 212-13 dömt motsatt till Kammarrätten i Stockholm) inte använder detta knep. När jag talar med Kammarrätten i Göteborg, så förstår jag att det är Stockholm som bestämmer, och om Stockholm använder truismen som juridik så är det så, och provinsen har bara att rätta sig.

Frågan är hur många i vårt land som har förmågan att begripa vilket taskspel det är att upphöja truismen till juridisk sanning och sedan vrida den mot medborgaren. När inte ens HFD förstår detta, hur skall då någon av oss kunna göra det? Eller finns det möjligen någon enda professor i rättsvetenskap som är klurig nog att begripa? Vi får se.

Svårigheten är att förstå hur något som är sant per definition inte kan instiftas som lag, ens av Riksdagen. Ett exempel skulle kunna vara att till svensk grundlag lägga en lagregel som säger att 1+1 =2. Varför är då detta inte föreskrivet i lag? När det ju är sant.