Högsta Förvaltningsdomstolens Dom: Ett Svårt Slag Mot Den Svenska Demokratin

Academic Rights Watch tog upp min överklagan till Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) av Kammarrättens i Stockholm avslag på min begäran att ta del av e-post mellan makthavare på KTH om min person och mitt verk, i artikeln Mejlaffären på KTH: domen i Kammarrätten i Stockholm öppnar för skuggförvaltning, som avslutades med:

• Det vore ett svårt slag mot den svenska demokratin om domen i Stockholm står sig. 
• Men vi är tillräckligt luttrade för att inte ta någonting för givet när det gäller svenska rättsinstansers tillförlitlighet i ärenden där myndighetshierarkins bevarande står mot den enskilde individens rättigheter. 
• Vi kan inte utesluta att detta ärende hör just till den kategorin.

Nu har det hänt (se föregående post), det som inte skulle få hända, men som ändå hände och alltså är ett svårt slag mot den svenska demokratin: HFD har i sin dom stadfäst (utan möjlighet till överklagan) domen i Kammarrätten i Stockholm och därmed avgivit ett prejudikat som visar att Kammarrätten i Göteborg har dömt fel i ett parallellt fall och alltså har att ta rättelse.  

HFD har gjort detta genom att (helt sonika) ersätta Tryckfrihetsförordningen (TF) 2 kap. 7 §, första stycket:

• För att en handling ska anses vara färdigställd krävs inte något särskilt formellt förfarande (prop. 1975/76:160 s. 143).

med följande nya lagtext:

• Däremot krävs (för att en handling skall anses vara färdigställd) att någon åtgärd vidta(git)s som visar att handlingen är färdigställd.

Ja, nog är det ett svårt slag för den svenska demokratin när en lydelsen av en grundlag av HFD (helt sonika utan att höra Riksdagen) ersätts med sin negation. 

För att förstå vad HFD gjort, låt oss formulera motsvarande negationen till TF 1 kap  1 §:

• Med tryckfrihet förstås varje svensk medborgares rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter.

som lyder:

• Däremot krävs för en svensk medborgares rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att någon åtgärd vidta(git)s som visar att en svensk medborgares har rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter.

Detta vore också ett svårt slag mot den svenska demokratin, av samma natur som HFDs dom i mitt fall. När nu HFD öppnat möjligheten att skriva om TF, så varför stanna vid bara 2 kap 7 §? Det skulle säkert underlätta myndigheters arbete, som nog är svårt ändå även utan TF som extra pålaga?

Det vore väl mer rationellt att låta rektor bestämma vilka skrifter som en professor har rätt att utgiva,
som i mitt fall på KTH?

Eller låt oss formulera negationen till Yttrandfrihetsgrundlagens första punkt (kap 2 i Regeringsformen):

• Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.

som skulle lyda

• Däremot krävs för att tillförsäkra yttrandefrihet gentemot det allmänna, att någon åtgärd vidta(git)s som visar att yttrandefrihet gentemot det allmänna är tillförsäkrad. 

Genom att dessutom ge det allmänna rätten att avgöra om någon (tillräcklig) åtgärd vidtagits, skulle på ett rationellt sätt det allmänna kunna bestämma vilka tankar, åsikter eller känslor som skulle kunna uttryckas, av någon av oss. Men vem bryr sig egentligen?