Intervju med Christer Kiselman
Vetenskaplig representant i Matematikdelegationen
CK: Tja, fast det verkar inte så roligt. Du hittar på så artificiella vinklingar.
Att matematikutbildningen har problem och kanske har svårare problem i Sverige än i många andra länder har många människor ett ansvar för. Det är inte bara riksdag och regering som har det. Statsmakterna kan i viss mån betraktas som verkställare av folkviljan -- som det skall vara i en demokrati. Om väljarna vill ha dålig utbildning, så skall de få det.
Det finns en allmän antiintellektuell stämning i Sverige av typen att det inte är så viktigt med kunskaper -- det räcker att veta hur man hämtar information på väven. Denna kombineras sedan i fallet matematik med det olyckliga förhållandet att många studenter som inte är bra i matematik blir lärare men utan avsikt att undervisa i matematik, som de kanske hatar. Sedan måste de ändå göra det på grund av att det saknas matematiklärare. De blir förstås inga bra lärare: inget smittar väl så effektivt som lärarens intresse eller ointresse, och eleverna märker sådant även om inget sägs explicit.
Vissa matematiska forskare har tagit starkt avstånd från didaktik på ett onyanserat sätt -- de har inte tillräckligt intresse för hur man lär sig.
Vidare har vissa så kallade rena matematiker ett förakt eller en skräck för så kallad tillämpad matematik -- de förmår inte uppskatta de stora svårigheter som finns där, eftersom dessa är annorlunda än i den rena matematiken. Som någon har sagt: "De tillämpade matematikerna löser de problem som måste lösas; de rena matematikerna löser de problem som de kan
lösa." (Tyvärr minns jag inte nu vem som sade detta.)
Jag anser att det vore bra om matematiker engagerade sig mera i lärandeprocessen, liksom i matematikens tillämpningar och dess sociala och psykologiska sidor.
Jag fick ett uppdrag av Sveriges regering att vara ledamot i Matematikdelegationen. Jag accepterade uppdraget. Det har jag inte ångrat. Resultatet blev magert i det korta perspektivet. När vi var klara tog utbildningsminsiter Thomas Östros emot oss med vänliga ord. Strax efteråt avgick han. Så hans vänliga ord och halva löften blev nhängande i luften. Men på längre sikt kanske Matematikdelegationen ändå kommer att ge vissa resultat.
Sedan kan man undra om det inte borde ha varit flera professionella matematiker i Matematikdelegationen. Det är ju ett historiskt problem och inte så intressant nu. Man kan dock gissa att de egenskaper hos vissa matematiker som jag antytt ovan har bidragit till att regeringen inte ville ha flera.
Vad vill du egentligen? Du vill inte förstå något, inte lära något, bara argumentera formalistiskt och legalistiskt i en viss riktning.
CJ: Tack för att Du ställer upp. Första frågan: Anser Du skolmatematiken behöver en legitimitet från vetenskapliga företrädare som Du och jag vad gäller vetenskaplig grund och relevans? Om ja, anser Du att det är Du, som ende professionelle matematiker i Matematikdelegationen, som ger denna legitimitet, eller är det någon annan och i så fall vem?
CK: Ditt bruk av begreppet legitimitet antyder ett formalistiskt och legalistiskt synsätt på en komplicerad kulturell process, nämligen hur unga människor lär sig matematik. Detta synsätt känns mig främmande och dina frågor blir egendomliga för mig.
Att matematikutbildningen har problem och kanske har svårare problem i Sverige än i många andra länder har många människor ett ansvar för. Det är inte bara riksdag och regering som har det. Statsmakterna kan i viss mån betraktas som verkställare av folkviljan -- som det skall vara i en demokrati. Om väljarna vill ha dålig utbildning, så skall de få det.
Det finns en allmän antiintellektuell stämning i Sverige av typen att det inte är så viktigt med kunskaper -- det räcker att veta hur man hämtar information på väven. Denna kombineras sedan i fallet matematik med det olyckliga förhållandet att många studenter som inte är bra i matematik blir lärare men utan avsikt att undervisa i matematik, som de kanske hatar. Sedan måste de ändå göra det på grund av att det saknas matematiklärare. De blir förstås inga bra lärare: inget smittar väl så effektivt som lärarens intresse eller ointresse, och eleverna märker sådant även om inget sägs explicit.
Vissa matematiska forskare har tagit starkt avstånd från didaktik på ett onyanserat sätt -- de har inte tillräckligt intresse för hur man lär sig.
Vidare har vissa så kallade rena matematiker ett förakt eller en skräck för så kallad tillämpad matematik -- de förmår inte uppskatta de stora svårigheter som finns där, eftersom dessa är annorlunda än i den rena matematiken. Som någon har sagt: "De tillämpade matematikerna löser de problem som måste lösas; de rena matematikerna löser de problem som de kan
lösa." (Tyvärr minns jag inte nu vem som sade detta.)
Jag anser att det vore bra om matematiker engagerade sig mera i lärandeprocessen, liksom i matematikens tillämpningar och dess sociala och psykologiska sidor.
Jag fick ett uppdrag av Sveriges regering att vara ledamot i Matematikdelegationen. Jag accepterade uppdraget. Det har jag inte ångrat. Resultatet blev magert i det korta perspektivet. När vi var klara tog utbildningsminsiter Thomas Östros emot oss med vänliga ord. Strax efteråt avgick han. Så hans vänliga ord och halva löften blev nhängande i luften. Men på längre sikt kanske Matematikdelegationen ändå kommer att ge vissa resultat.
Sedan kan man undra om det inte borde ha varit flera professionella matematiker i Matematikdelegationen. Det är ju ett historiskt problem och inte så intressant nu. Man kan dock gissa att de egenskaper hos vissa matematiker som jag antytt ovan har bidragit till att regeringen inte ville ha flera.
CJ: Jag får intrycket att Du inte anser att det är vi professorer i matematik, som har det yttersta ansvaret för matematikutbildningen i Sverige. Är det riktigt? Om vi inte har detta ansvar, vem har det i så fall? Eller behövs det helt enkelt inte bäras av någon?
Vad var Din roll och ansvar i Matematikdelegationen? Var det att vara vetenskapens företrädare och ge Delegationen erforderlig vetenskapliga legitimitet?
Darwins utvecklingslära ingår i skolans kursplan men inte kreationism, därför att det finns professorer som går i god för Darwin men inte kreationism. Eller hur?
CK: Nej, det blir bara fånigt. Jag ångrar nu att jag gav mig in i dina manipulativa frågor.
Vad vill du egentligen? Du vill inte förstå något, inte lära något, bara argumentera formalistiskt och legalistiskt i en viss riktning.
CJ: Jag vill förstå vilket ansvar Du anser att Du har för dagens och morgondagens skolmatematik. That's all. Detta är väl en rimlig fråga som Du kan svara på?
CK: Jag har ansvar för de förslag som Matematikdelegationen fört fram i sitt betänkande.(Jag har inte reserverat mig för något av dem.) Vad som sedan följt eller inte följt har jag inget ansvar för.
Vidare var jag med och tog ett visst initiativ för Riksbankens Jubileumsfonds forskarskola i matematikdidaktik. Jag satt i styrgruppen under några år. Detta var mera som ett symboliskt stöd för den verksamheten, och forskarskolan kan ju i någon mån ha påverkat lärarutbildningen eller kommer att påverka den.
För det tredje har jag naturligtvis ett ansvar som opinionsbildare, men jag har inte gjort mycket i den riktningen. Dock har jag kanske påverkat ett antal f.d. doktorander.
Detta är ganska självklara svar och jag hoppas att förhörsledaren nu är nöjd och att förhöret är avslutat.
Vidare var jag med och tog ett visst initiativ för Riksbankens Jubileumsfonds forskarskola i matematikdidaktik. Jag satt i styrgruppen under några år. Detta var mera som ett symboliskt stöd för den verksamheten, och forskarskolan kan ju i någon mån ha påverkat lärarutbildningen eller kommer att påverka den.
För det tredje har jag naturligtvis ett ansvar som opinionsbildare, men jag har inte gjort mycket i den riktningen. Dock har jag kanske påverkat ett antal f.d. doktorander.
Detta är ganska självklara svar och jag hoppas att förhörsledaren nu är nöjd och att förhöret är avslutat.
CJ: Tackar, jag är nöjd. Och det är en intervju och inget annat. En sista fråga dock: Kanske var det Du skrev på i Matematikdelegationen, i egenskap av ensam vetenskaplig representant, inte bara självklarheter.
CK: Det har jag ju inte heller påstått. Det som var självklart var beskrivningen av ansvaret: att jag ansvarar för det genom att inte ha reserverat mig.
CJ: Om vi gör tankeexperimetet att istället jag hade varit denna representant, tror Du att delegationens betänkande haft samma budskap?
CK: Det är ju en helt annan fråga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar